Förändring

Det är väl lite av vad allt går ut på, förändringar.. Allt kan förmodligen förändras till det bättre, men det är inte ofta just det händer. Ibland är förändringen onödig, likgiltig, ibland fördärvande. De senaste två åren för mig har inneburit massor av förändringar. För två år sedan hade jag precis gått ut 8an, och såg med besvikelse hur det årets 9or fortsatte mot nästa "mission". Jag fick mig en törn, och gick vidare. Somarlovet var underbart, var mest hemma och tog det lugnt, förutom en tripp till Kreta med familjen. Och vips så hade det flutit iväg tio veckor. Så började jag 9an, ett år som gick fruktansvärt fort, och jag lyckades gå ut grundskolan med fina betyg, och tog mig in på det gymnasieprogram som jag ville. Ännu ett sommarlov flöt förbi, och den stora dagen då jag skulle börja åk1 på Palmcrantz kom. Jag var supernervös, och fruktansvärt förväntasnfull, men alla känslor blandades på något sätt med en rädsla. En rädsla över att samma sak skulle kunna hända mig igen. En rädsla över att om jag inte visade för alla att här är jag, don't you mess with me, skulle all skit återupprepas igen. Jag var så rädd! Men även det löste sig, och jag tog mig ur alla jobbiga situationer, och har fått en helt ny bekantskaps- och umgängeskrets.
Det värsta med det var att jag fullständigt tappade kontakten med de bästa kompisarna jag hade innan PC. De som kände mig utan och innan, de som accepterade mig och älskade mig, och fick mig att vilja krypa ut ur mitt "skal" som jag så länge gömt mig i från omvärlden. Jag var alltså tvungen att skapa nya relationer, som jag också har åstakommit nu.
För mig har det varit några av de viktigaste förändringarna i mitt liv.
Den allra viktigaste var den som tog mig till den person jag är idag, präglad av 6 års konstant rädsla. Det är otroligt vad tjejer kan bryta ner varandra, det kan gå sjukt långt på bara några månader, och för mig hann det gå 6 år innan någon förändring kom. Det var under de 6 åren som jag byggde upp mitt "skal". Det skalet kapslade in allt det de tvingade på mig, så det tog ytterlligare 4 år innan jag kunde känna mig värdefull. När andra sade det först var det som om det gick in igenom det ena örat, och kom ut igenom det andra. Det är alltså inte förren nu som jag känner mig stark, 4 år efter att jag fick den förändring jag behövde för att kunna växa. Det tog lärarna 6 år och till slut ett möte med en förbannad och orolig mamma att fixa så jag fick byta skola.
På något sätt vill jag ändå känna mig tacksam över utfrysningen och mobbningen, för det är vad som har format mig till den människa jag är idag, och utan det skulle jag inte kunna tackla problemet om det åter skulle uppstå idag. Jag skulle inte ha en aning om hur jag skulle kunna ta hand om mig själv och ta mig förbi problemen. Men "tack vare" den tiden är jag den jag är idag. Mörbultad och otöcknad på grund av vad jag har gått igenom,


men jag är jag!


[victory comes to the ones who deserve it in the end]

[inget]

This is a mans world, but it wouldn't be nothing without a woman.

Think about it, and you'll see that it's so fucking right!

This is a mans world, a mans world, a mans word!

But it wouldn't be
N O T H I N G
if it wasn't for a woman.


Det här är min blogg!

Det här är min blogg
Den har jag startat för min skull
Den har jag startat för att tillåta mig själv att också vara lite ego ibland
För att jag vill ha lite tid över till mig själv ibland
Därför har jag startat den här bloggen
Därför skriver jag saker som bara jag kan associera till och begripa
Därför vill jag att min blogg ska handla om
MIG
image36


Haha!

Skriv ditt namn med lillfingret: Moa

Skriv ditt namn med armbågen: Mpolsa
Skriv ditt namn med pannan:kj0w2qw
Skriv ditt namn med foten: moa
Skriv ditt namn med näsan: moa

haha, de här va inte så himla lätt ska du veta!!


[inget]

Abstinens, avsaknad, längtan!
Lugn, andning, distans, flykt!
Beroende, lek, njutning, känsla!
Uppskattning, gillande, allvar?


image35

Hur stor chans har jag egentligen?
Är glad över det jag lyckats fånga!

Bilder

image10


Badhuset i Stavre, vintern 2006-2007

image11

Fjäll ikring Gäddede, Påsken 2007

image12

Snö dagarna innan jul, 2005

image13

Stavre, dagen innan julafton, 2005

image14

Såhär vackert blir det bara i Stavre, 2005

image15

Stavre, på gatan där jag bor. 2006

image16

Jag tycker bättre om påsk-björkar än jag diggar jul-granar..

image17

Det är såhär man vinner pipeltävlingar! Påsken 2006

image18

Min "moster", Helena Eriksson, midsommar 2006

image20

Karolina och Moa, skolavslutningen 2006


image21

Moa och Jennie, skolavslutningen 2006

image22

Bästa bilden!!
Moa, Josefin, Mattias, Karolina, skolavslutningen 2006

image23

Mikael, Busan, Moa, Lennart.
Midsommar 2006

image24

Lennart, Helena, Mikael, Moa, Busan, Olivia.
Midsommar 2006

image25

Mor och dotter-bild.
Magreth, Moa, midsommar 2006

image26

Påsk 2006

image27

Familjen Nilsson: Ingrid "Ninna" Olsson, Olof Nilsson, Eivor Nilsson, Carl-Johan Nilsson med en Olle Svensson-Nilsson i famn, Lennart Nilsson.

image28

En riktig bil.
Aston Martin v12

image29

En till fin bil.
Also called Mustang.

image30

A work in progress. I ett stökigt kök i Stavre..



Så kom det en ny sommar ändå..

image2


Ja, detta var alltså lite drygt ett år sedan.. Min mamma lyckades fånga lycka på bild, här var jag riktigt lycklig! Jag hade gått ut 9an med bra betyg, kommit in på det program jag valt, och skulle växa upp och bli en stor flicka.. Hah, trodde jag, va? Känner mig nog mindre idag än jag gjorde då, jag trodde jag var beredd, beredd på att växa om mig, beredd på att bli stor, beredd på att stå på mina egna ben. Så fel man kan ha.. Jag har i alla fall vuxit nu, och klarat av ett år ensam. Ett år av att ta hand om inte bara mig själv, utan också min äldre bror. Jag har klarat mig i snart ett halvår utan min stöttepelare, min lilla hund. Min älskade lilla vän, som motiverade mig till att käpa och komma hem på helgerna. Hon som alltid blev glad att se mig. Nu har jag ingen sådan.. Ingen som alltid blir så exhalterad av att se mig så hon springer ett extra varv runt huset. Ingen som är som min Busan. Men jag har klarat mig, och jag minns henne med glädje! för så länge jag minns kommer hon att finnas kvar. Jag måste väl få tro på något, va?
image3

Jag har även klarat mig utan min farfar. Käraste familjemedlemmen, som jag fick lov att ta farväl av. Men inte glömma, för så länge jag minns dig med glädje kommer du att finnas kvar, eller hur? Här är ett kort på honom och Anne..

image4

Två favoriter, Oof Nilsson och Annika Rimér.

RSS 2.0