Förändring

Det är väl lite av vad allt går ut på, förändringar.. Allt kan förmodligen förändras till det bättre, men det är inte ofta just det händer. Ibland är förändringen onödig, likgiltig, ibland fördärvande. De senaste två åren för mig har inneburit massor av förändringar. För två år sedan hade jag precis gått ut 8an, och såg med besvikelse hur det årets 9or fortsatte mot nästa "mission". Jag fick mig en törn, och gick vidare. Somarlovet var underbart, var mest hemma och tog det lugnt, förutom en tripp till Kreta med familjen. Och vips så hade det flutit iväg tio veckor. Så började jag 9an, ett år som gick fruktansvärt fort, och jag lyckades gå ut grundskolan med fina betyg, och tog mig in på det gymnasieprogram som jag ville. Ännu ett sommarlov flöt förbi, och den stora dagen då jag skulle börja åk1 på Palmcrantz kom. Jag var supernervös, och fruktansvärt förväntasnfull, men alla känslor blandades på något sätt med en rädsla. En rädsla över att samma sak skulle kunna hända mig igen. En rädsla över att om jag inte visade för alla att här är jag, don't you mess with me, skulle all skit återupprepas igen. Jag var så rädd! Men även det löste sig, och jag tog mig ur alla jobbiga situationer, och har fått en helt ny bekantskaps- och umgängeskrets.
Det värsta med det var att jag fullständigt tappade kontakten med de bästa kompisarna jag hade innan PC. De som kände mig utan och innan, de som accepterade mig och älskade mig, och fick mig att vilja krypa ut ur mitt "skal" som jag så länge gömt mig i från omvärlden. Jag var alltså tvungen att skapa nya relationer, som jag också har åstakommit nu.
För mig har det varit några av de viktigaste förändringarna i mitt liv.
Den allra viktigaste var den som tog mig till den person jag är idag, präglad av 6 års konstant rädsla. Det är otroligt vad tjejer kan bryta ner varandra, det kan gå sjukt långt på bara några månader, och för mig hann det gå 6 år innan någon förändring kom. Det var under de 6 åren som jag byggde upp mitt "skal". Det skalet kapslade in allt det de tvingade på mig, så det tog ytterlligare 4 år innan jag kunde känna mig värdefull. När andra sade det först var det som om det gick in igenom det ena örat, och kom ut igenom det andra. Det är alltså inte förren nu som jag känner mig stark, 4 år efter att jag fick den förändring jag behövde för att kunna växa. Det tog lärarna 6 år och till slut ett möte med en förbannad och orolig mamma att fixa så jag fick byta skola.
På något sätt vill jag ändå känna mig tacksam över utfrysningen och mobbningen, för det är vad som har format mig till den människa jag är idag, och utan det skulle jag inte kunna tackla problemet om det åter skulle uppstå idag. Jag skulle inte ha en aning om hur jag skulle kunna ta hand om mig själv och ta mig förbi problemen. Men "tack vare" den tiden är jag den jag är idag. Mörbultad och otöcknad på grund av vad jag har gått igenom,


men jag är jag!


[victory comes to the ones who deserve it in the end]

Kommentarer
Postat av: Emma,

Spelar ingen roll om du känner dej värdefull elr inte: för mej kommer du alltid vara det! <3

2007-06-26 @ 17:53:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0