Så kom det en ny sommar ändå..

image2


Ja, detta var alltså lite drygt ett år sedan.. Min mamma lyckades fånga lycka på bild, här var jag riktigt lycklig! Jag hade gått ut 9an med bra betyg, kommit in på det program jag valt, och skulle växa upp och bli en stor flicka.. Hah, trodde jag, va? Känner mig nog mindre idag än jag gjorde då, jag trodde jag var beredd, beredd på att växa om mig, beredd på att bli stor, beredd på att stå på mina egna ben. Så fel man kan ha.. Jag har i alla fall vuxit nu, och klarat av ett år ensam. Ett år av att ta hand om inte bara mig själv, utan också min äldre bror. Jag har klarat mig i snart ett halvår utan min stöttepelare, min lilla hund. Min älskade lilla vän, som motiverade mig till att käpa och komma hem på helgerna. Hon som alltid blev glad att se mig. Nu har jag ingen sådan.. Ingen som alltid blir så exhalterad av att se mig så hon springer ett extra varv runt huset. Ingen som är som min Busan. Men jag har klarat mig, och jag minns henne med glädje! för så länge jag minns kommer hon att finnas kvar. Jag måste väl få tro på något, va?
image3

Jag har även klarat mig utan min farfar. Käraste familjemedlemmen, som jag fick lov att ta farväl av. Men inte glömma, för så länge jag minns dig med glädje kommer du att finnas kvar, eller hur? Här är ett kort på honom och Anne..

image4

Två favoriter, Oof Nilsson och Annika Rimér.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0