05 06 10

Igår var det studenten! Åkte till stan med mamma på förmiddagen och hängde en blombukett kring Elin Jönssons hals. Sen knatade vi lite på staden och åkte hemåt med thaimat. På kvällskvisten åkte jag och hämtade upp Jennie så for vi till stan. Hängde i ett par timmar hos Sara, sen ner mot österäng och stan igen. Rådhustrappan var fylld av studenter när klockan slog tolv, och festen var så jäkla skön. Träffade Gunnar i vimmlet och fullkommligt kastade mig över honom. Vid ett-tiden stötte vi på Simon som hade supit bort både jacka, keps och telefon. Hem ville han och jag och Jennie reagerade väl lite olika kan man säga. Vi följde med honom i typ en timma i jakt på telefonen och jackan, och jäklar i min själ vad less jag var. När klockan var två så var jag så förbannad och less och ville bara hem. Jennie fattade inte varför jag inte ville skjutsa hem honom, Simon ville inte längre hem och jag ville verkligen bara hem och få sova. Jag tyckte att han skulle få stanna i stan, där det var tänkt att han skulle sova inatt. Att man inte bara skulle fixa allt åt honom. Ville han verkligen hem kunde man väl ha ringt hem till hans föräldrar. Spela roll hur dom är, han är deras ansvar och de är ju trots allt föräldrar och jag är säker på att de har lite förståelse i kroppen. Såklart fick han ju åka med mig, jag tänkte ju inte neka honom, men jag tyckte det var fel att låta honom tro att allt bara löste sig så fort man stöter på Jennie. För det gör det inte, en dag är Jennie lika packad och vad ska han då göra? Jag tyckte han skulle få lära sig något, att beter man sig sådär illa så kan det även gå illa. Även om han fick åka med mig i slutändan ändå, så ska han inte tro att allt löser sig som socker i vatten.

xoxo

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0